(hämtat från nätet)

Efteråt gick han upp ensam, gick barfota i dagen ner mot ängen. Hässjorna stod uppradade. Han förde handen in i höet, försiktigt som inunder Ingegärds linne, och mot troerna.

Det var torrt, höet. Bara några troer hade knäckts av tyngden och där fanns fukten, men det mesta var kruttorrt. Det rök om hans arm när han trängde in den i hässjan.

Han skuggade ögonen med handen och tittade upp mot himlen och solen.

Det bådade gott arbetsväder.

Daggen mot fötterna. Tungt klev han i sin jord, kände det stubbade gräset mot sina fotsulor. Han sträckte på sig, gäspade och höll ut sina armar som ville han omfamna gården, lagården, vagnslidret och ängarna runtom.

I köket var kaffet klart. Ingegärd hade ställt fram hans kopp och när hon slog i, la han sin hand på hennes höft.

- Det är kruttorrt, idag börjar vi.

Han drack kaffe på fat, blåste med sockerbit i mun. Hon satt med en vit handduk om huvudet mitt emot.

Morgnarna var likadana.

Det var kaffet, en kort, samlande stund för att driva sömnen ur ögonen innan lagården.

Ur romanen "Dagsmeja" av Bo R Holmberg, 1989.

Det här är en så vacker och för mig välkänd beskrivning av småbrukarnas liv då höet var hässjat och hade torkat några dagar, så jag kan inte låta bli att förmedla den. 

Dagsmeja har kommit som e-bok.